Idag, eller igår eftersom klockan passerat midnatt, blev Li två månader. Tiden har verkligen gått fort, samtidigt som det känns längesedan nu. Det känns längesedan jag var gravid. Längesedan jag låg där på förlossningen och kämpade. Längesedan mitt hjärta stannade när de rusade iväg med min tysta, blåa bebis. Och längesedan det slog hårdare än någonsin när hon äntligen låg på mitt bröst. Frisk och helt perfekt.

Jag älskar att jag kan njuta så den här gången. Att tiden inte rusar riktigt lika fort för att jag kan vara här och nu. Jag längtar inte till nästa steg utan är så nöjd med nuet.  Det gör skillnad. Dessa två månader har absolut gått fort, men samtidigt inte så fort som de hade kunnat göra om jag hade fokuserat på allt runt omkring. Den här gången dök jag in i bebisbubblan med huvudet före och vill inte riktigt komma ut. Allting annat än min familj får stå tillbaka. För den här tiden gör aldrig det, kommer tillbaka alltså. Men jag har missat saker. Vissa känner sig säkert lite bortglömda. Och det får jag beklaga, be om ursäkt för. Men jag kan inte säga att jag ångrar det.

I veckan på BVC fick jag fylla i ett papper om hur jag mår. Toppen att man får det såklart, så att man kan fånga upp dem som inte mår bra. Men själv satt jag och saknade alternativet: bättre än tidigare. För så känns det. Livet är ju bättre nu sedan Li kom. Sedan vi blev fem. Apropå bvc så väger hon dryga 6,4 kg nu till sina nästan 60 cm.