Dan före dopparedan

Och så var det plötsligt dagen före julafton. Vad hände där?

Jag är fortfarande förkyld och hostig. Helt sjukt. Men jag börjar acceptera det som någon sorts normaltillstånd.

Vecka 27, magen växer och lillan lever loppan. Tänk att om tre månader (+/- några veckor) är hon här. Tjejerna längtar så efter lillasyster. Jag tror dock Elin kommer få det tufft eftersom hon är så vansinnigt mammig. Och såklart längtar jag och A också, helt otroligt mycket.

Lite nya kläder har hon fått, även om mycket kommer att ärvas. Spjälsäng och skötbord behöver vi dock köpa nytt/låna av någon. Spjälsängen som tjejerna hade (som A hade som liten) saknar delar och skötbordet vi har till dem är slängt eftersom det var skadat.

Möte med tomten på Kungsmässan. Mina stora fantastiska tjejer! Bästa syrrorna i världen de där två.

God jul på er!

Sjukdom och ett avslöjande

Jag är sjuk. Det började när vi var i köpenhamn med jobbet en helg för drygt 2 veckor sedan. Halsont, ont i kroppen, sådär febrig känsla. sedan följde en vecka med knivar i halsen & tappad röst. Var hemma hela den veckan från jobbet. Kände mig bättre under helgen & jobbade i början av förra veckan. Förkyld & hostig, men ändå rätt okej. Men så i onsdags så tilltog allt. 1 torsdags fick jag gå hem från jobbet & sedan dess har jag varit däckad. Mer förkyld än jag någonsin varit. Tempen har legat runt 38, så ingen hög feber men ändå tillräckligt för att öka på sjukdomskänslan. Var hos läkaren i fredag, men enligt honom är det bara virus. Man blir lättare sjuk som gravid, man blir sjukare & det håller i sig längre. Tyvärr sjukskrev han mig bara veckan ut, så nu sitter, jag här igen. På drop in mottagning & utsätter min gravida & sjuka kropp för ytterligare smittor.

Något som är skönt är att lilltösen lever loppan i magen. Flera gånger om dagen är hon vaken och sparkar och sprattlar. Och ja, det är en flicka till. A har rätt när han säger att vi bara kan göra flickor. 💜

Jag tycker om att veta att det är en flicka. Jag har velat veta det alla gånger, men tidigare har landstinget varit väldigt tydliga med att de inte berättar. men man kan ju aldrig veta hur det ska kännas. Kanske skulle det kännas konstigt, tomt? Men jag tycker bara att det känns bra faktiskt. Och vad det är spelar ingen som helst roll, men att veta känns härligt. Hon har fått ett inofficiellt namn också. Kommer på mig själv att tänka på henne med det namnet. Men jag vet att det kanske inte alls passar när hon kommer ut.

såhär fräck är jag nu i väntrummet. Rödsnuten näsa och rinnande ögon.

Föredrar när jag ser ut mer sådär…  taget på Liseberg i oktober.